Nya året

115. En gång när jag var yngre bodde Sanna i en liten skrumpen lägenhet i Örebro. Vi brukade ta oss upp på vinden tillhörande hennes hem, om nätterna, för att söka äventyr. På vinden fanns även tvättstugan i huset och en dag kom Sanna ner därifrån med två flarror bacardi hon funnit på resan, som vi festade upp alldeles för snabbt. Vi bestämde oss såklart att ta oss upp dit igen, senare under natten, efter allt för många öl. Vi sökte fler skatter lite överallt och blev väldigt tagna av stunden. Jag hittade en stor coca  cola-petflaska halvfull med brun vätska. Utan att tänka mig för valde jag att skruva av korken och lukta på innehållet. Det skulle jag aldrig gjort. Inte tänkte jag väl att det inte fanns något att hämta i en halvfull petflaska. Jag vet inte vad jag tänkte. Det är inte direkt så att jag hade velat dricka innehållet även om det luktade gott. Man vet kanske inte så noga vad det egentligen är, om det nu luktar sprit eller läsk eller något annat välkänt. Men jag visste exakt vad innehållet var. Det var gammal urin som stank värre än något annat i hela världshistorien. Tyvärr hade jag hunnit fylla lungorna med doften innan jag reagerade.

Dagen efter fick jag hög feber som varade i dagarna tre. Helt säkert har inte febern med urinet att göra, ändå kan jag inte låta bli att länka de två händelserna samman.