Dag 317
317. Det blir så tydligt ibland. Inte för att skryta, eller klanka ner på mig själv, men jag är van vid att fixa saker själv. Nu när jag verkligen behöver hjälp, och tro mig, det tar emot att be om det, så blir färgerna klarare. Vem är vad och hur är allt och vad är jag värd? Antingen är jag en pissig kompis och person och förtjänar att stå ensam, eller så råkar jag ut för mycket tvivelaktiga mänslika relationer som överhängande resulterar i en sorg född ur en enorm besvikelse. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.
Kommentarer
Trackback
